Lindas presentation och bakgrund

Efter inbjudan från Helen ansluter jag nu också med glädje till den här bloggen! Jag heter Linda, är 34 år gammal, strax under 80 kilo tung och 1.71 cm lång och är nu föräldraledig med Elmer som är fyra månader gammal.

Jag började gå upp i vikt när jag flyttade hemifrån för att börja plugga uppe i Luleå. Innan dess hade jag tränat mycket (Ultimate Frisbee) och ätit av det som fanns och bjöds hemma. Men uppe i Luleå fanns det inget Frisbeelag så träningsbiten försvann och tillkom gjorde istället massa mat - jag tyckte att det var skönt att äntligen få bestämma själv vad jag skulle äta och ha hemma när, så plötsligt blev det nog generellt mer onyttig mat och definitivt mer snask under veckorna.

Sen dess har jag gått upp och ner i vikt och pendlat mellan ~60 kilo (efter en termin i Paris 1999) till som mest (förutom under graviditeten) 82 kilo. När jag träffade Patrik i slutet av 2006 vägde jag 65 kilo men trillade först i nyförälskelsesnåret och sen i sambofällan och har sedan 2007 pendlat mellan ~69 och ~74 kilo, tills jag under graviditeten gick upp till 86 kilo. Efter förlossningen försvann kring tio kilo i princip av sig själva, men vrålhunger under den första tidens amning kombinerat med någon slags illusion om hur mycket jag kunde äta medan jag ammade kombinerat med allmän småbarnsyra och en lååång julhelg överfylld av godsaker gjorde att jag kom upp farligt nära 80-strecket, och där strax under gränsen ligger jag alltså nu. Enligt BMI bör jag inte väga över 73 kilo och det håller jag med om - jag vill absolut väga under 70 kilo, gärna inte mer än 67 och drömmen vore att nå ner till 65.

Jag har påbörjat ett antal korttidsdieter och avslutat några. Jag har viktväktat ett antal gånger och tycker fortfarande att ren kaloriräkning (förenklat med hjälp av Viktväktarna) är den bästa metoden, men jag är lite lat och får ofta för mig att jag ska kunna klara mig utan att behöva räkna och bara genom att äta allmänt vettigt. Problemet är dock att jag saknar just den där gyllene medelvägen som krävs för det (och som alla lyckliga satar som aldrig behövt banta verkar besitta) - jag är mer antingen eller och kan bara hålla vikten under hårda och tydliga förhållningsregler, annars spårar jag gradvis ur. Jag har egentligen inget emot att träna utan trivs snarare ganska bra med det men lättjan gör att jag måste få in det som en rutin för att ta mig för, och sen Elmer kom så känns det bökigt att ta sig iväg och träna så jag väntar ivrigt på våren och löpsäsongen.

Så, det var min bakgrund. Jag återkommer om mina planer och metoder för viktnedgången denna gång.