Jag äter som om en flock hungriga vargar var ute efter min mat.
Förutom att det kan vara lite socialt obekvämt att ha en renslickad tallrik innan mina bordsgrannar ens hunnit få in gaffeln i munnen så är det också extremt blodsockerhöjande, vilket i förlängningen betyder fettbildande.
Det hjälper inte heller att jag har jäkligt svårt att bara äta. Jag vill väldigt gärna läsa eller titta på något samtidigt. Inte direkt ett praktexempel på medveten närvaro.
Så, jag ska prova tugga-varje-munfull-X-antal-gånger-metoden. Bara jag kan komma ihåg det väl på plats framför tallriken.
Location:Rigagränd,Gotland,Sverige
Jag förstår hur du tänker och sådär. Men alltså, vem har ro att sitta och tugga och njuta maten i tystnad? Jag mår som allra bäst när jag ska kolla på ett jävligt bra tv-program och får äta något gott samtidigt.
SvaraRaderaVem har gjort fina designen förresten?
SvaraRaderaDet just det. Ro. Jag vill kunna ha ro att inte göra något annat än en enda sak. Fast än så länge tänker jag fortsätta lyssna på podcasts när jag diskar eller promenerar. :)
SvaraRaderaJag har inte rättighet att ändra bloggdesignen, så jag gissar att det är Helen.
jag har kommit till den punkt där det känns konstlat att äta vid matbordet! VAD skulle mina föräldrar säga om det, liksom?!
SvaraRaderaInte när man är mer än 2 såklart, men annars känns det bara. fel? och jättehögtravande.
Helst ska det vara en favoritserie på tv. helst big bang theory, om jag skall precisera. Och jahadå, man äter så in i hvete mycket snabbare då. BLAST!
Varje gång jag äter långsamt blir jag löjligt stolt över mig själv, och känner mig sååå vuxen (som första gången man inte slet upp presentpappret utan försiktigt öppnade tejpbit efter tejpbit) haha. löjligt.
Personligen har jag aldrig haft detta problem, snarare varit den som andra får vänta på. Man kan bli tjock ändå, hehe.
SvaraRadera